Dessa intressenter var inte alltför entusiastiska inför
användningen av tyngre hästar. Travarna återfanns ofta
bland utvalda exemplar av lanthästar som t ex avlats fram hos mer betydande skjutshållare. I Olaus Magnus Historia om de nordiska folken (1555) finns beskriv-ningar om kapplöpning med hästar på isen.

Det var enligt Olaus Magnus en etablerad sed att tävla med vackraste och snabbaste hästarna i ”offentliga” tävlingar. Hästarna bör ha varit så kallade slädtravare, dvs. lanthästen. Därmed kan tävlingar och travformer dateras före Olaus Magnus. Släden var ett viktigt fordon för de färder som nödvändiggjordes när konungen och konun-gens män skulle besöka och kontrollera rikets olika delar. Vi är då med säkerhet bakåt i tiden före 1300-talet. I allt väsentligt var det lanthästen som utförde dessa uppgifter. Förhållandena var i stort desamma i hela Norden .Slädtravaren finns beskriven bland pilgrimer under kristnandet av Sverige, vilket dateras till år 1000 och tidigare.

Mot denna bakgrund kan vi hävda att lanthästen
användes som kör- och skjutshäst (travare) från vikinga-
tiden och framåt.Men, lanthästen var också den häst som armens ryttare fick hålla sig med. Historiskt sett är därför dagens kallblodstravare till sin grundtyp mycket lik Lanthästen, dvs den klassiska kör- och ridhästen i Sverige .

Genomsnittlig mankhöjd på avelsgodkända (kårade)
hingstar är 154 cm med viss spridning, men bör på alla
individer alltid vara minst 148 cm.

Kroppen sett från sidan karaktäriseras av att den är
långlinjerad: Liggande bog, lång manke, relativt kort rygg och ett långt kors. Kroppen har massa och djup som gör att hästen inte uppfattas som ädel, men heller inte så massiv att den verkar tung. Kallblodstravaren är inte lågställd i den mening att benen uppfattas som korta i förhållande till kroppens längd och djup. Huvudet är kort, brett och uttrycksfullt. Halsen är brett ansatt. Bröstet är inte brett. Benen är korrekta och dimensionerade i förhållande till kroppen med markerade torra leder, korta skenor fram, något rak has och ej för korta kotben. Hovarna är symmetriska och inte platta. Rikligt med tagel i pannlugg, man och svans och hovskägg är rastypiskt. Könskaraktären är framträdande.


Rörelser i skritt och trav är taktmässiga, energiska och
vägvinnande.

Travtävlingar ansågs vara en form av test på hästens
rörlighet och duglighet och därmed en grund på vilken
urval för avel kunde göras. Tillsammans med olika premier
och utmärkelser skulle detta leda till att hästägare skulle bli
motiverade att vara mer selektiva i aveln.

Eftersom lanthästen var ”varje bondes egendom” kunde
en sådan spridning åstadkommas främst genom att göra
travtävlingar lockande och tillgängliga för just denna
målgrupp. Vi bör här notera skillnaden mot t ex galopp-
sporten som styrdes av helt andra syften och var den rike
mannens domän och därför koncentrerad både till plats och
till en snäv målgrupp. Lanthästarna var utspridda över
landet i relation till platsspecifika behov inom jord- och
skogsbruk samt militärväsendet. Urbaniseringens första
skeden hade inneburit en första koncentration till regionala
centra.

Dessa faktorer talade för anordnanden av travtävlingar i
samband med marknader, men också i särskilt ordnade
företeelser på isar i nära anslutning till olika centra.
Tävlingarna fick därmed en folklig och regionalt spridd
förankring styrd av ovan nämnda behov samt tillgänglighet
på hästar och publik. Relationerna mellan tävlande ekipage
och publik torde ha varit både täta och nära.

Under 1800-talet bestod hästmaterialet i allt väsentligt av
kallblodsraser och till viss del av blodskorsningar, dvs.
mellan kallblodsraser eller kallblod korsade med någon
varmblodsras.

En djupare insikt i detta resonemang om lanthästens
historiska roll och kulturella förankring tror vi är betydelse-
full. Detta inte bara som kunskap om vår historia allmänt
utan också för att få sammanhang och perspektiv på
kallblodstravarens ursprung, förutsättningar och roll fram
till nutid. Lanthästens förmåga att fungera med kraft,
rörlighet och uthållighet i skritt och trav medför en mång-
sidig användning som rid- kör- last- och dragdjur. Denna
mångsidighet sätter lanthästens betydelse och roll i ett
betydligt bredare perspektiv än bara travsporten och
tävlandet som sådant.

Travsporten fick dock ingen riktig fart förrän totalisator-
verksamheten gjordes tillåten och möjlig i början på 1920-
talet. Men, det är nog uppenbart att den snabba och
spridda effekt toton fick på tävlings-verksamheten till stor
del kan förklaras av den nordiska lanthästens kulturella
och historiska bakgrund. Lanthästens historik och position
i Sverige och Norge är troligen unik och därför en grund-
läggande förklaring till travsportens position, utveckling
och spridning i norden.

Varmblodstravaren kan, för svensk och norsk del, sägas
ha blivit inbjuden till ett dukat bord. Detta faktum förtar dock inte varmblodstravarens stora betydelse för den fortsatta utvecklingen av travsporten i Sverige. Men, historiken och de olika drivkrafternas betydelse och roll måste klarläggas och hållas isär. Utvecklingen av trav-sporten, särskilt då dess rötter, skiljer sig alltså i grunden från den amerikanska.

Hästens kulturella och praktiska roll, och därmed förankring i de breda folklagren, skiljer sig väsentligt mellan de nord-iska länderna och USA. Vi ser därför också en avsevärd skillnad i travsportens folkliga spridning mellan USA/-Canada och de nordiska länderna.

Dit kom hästar från hela Norden för att tävla. Detta var en naturlig följd av den tilltagande urbanisering som följde på industrialiseringen. Köpmän och andra herremän, som antingen drev verksamheter med hästar som transportmedel eller hade råd att hålla egna hästar, drevs av tävlingslusta. Denna fick sitt utlopp i kraftmätningar på nämnda isar.

Mer formella former av travtävlingar uppstår ungefär samtidigt i början på 1800-talet runt om i världen. I Sverige anordnades vad vi kan kalla för en mer officiell travtävling i Östersund år 1832 dvs. ungefär samtida med mer ordnade travtävlingar i Christiania. Som ett exempel kan nämnas att brukspatron Wegelin år 1829
av J. Meyer, Christiania, köpte den då redan välkände stortravaren Sleipner Varg. Denna Sleipner Varg var av Gudbrandsdalsk ras (norskt kallblod) och 10 kvarter
och 2,5 tum över manken. Detta var troligeni norskt s.k. bandmål vilket kan översättas till ca 152 cm i stångmått, dvs. en för tiden tämligen stor häst. I medeltal för flera lopp (ca 1200 fot) klockades Sleipner Varg till en genom-snittlig kilometertid av ca 1 minut och 36 sekunder motsvarande en fart av drygt 37 km/tim. En imponerande snabbhet som kom att presteras på tävlingsbanor av de bästa kallbloden först under 1930-talet. Närvarande hästkännare delade upp-fattningen att då kända amerikanska och engelska travare på denna korta distans skulle ha besegrats av Sleipner Varg, men troligen också slagit densamma på längre distanser.. Närvarande hästkännare delade uppfattningen att då kända amerikanska och engelska travare på denna korta distans skulle ha besegratsav Sleipner Varg, men troligen också slagit densamma på längre distanser.

När behovet av fler och bättre hästar blev alltmer påtagligt under 1800-talets mitt framfördes från officiellt håll travtävlingar som ett viktigt medel för att utveckla det nordiska kallblodet. Travtävlingar ansågs vara en form av test på hästens rörlighet och duglighet och därmed en grund på vilken urval för avel kunde göras. Hästarna var utspridda över landet i relation till platsspecifika behov: för skjutsverksamhet, jord- och skogsbruk, samt militärväsendet. Därför blev travtävlingarnas organ-isationer för detta också
spridda över landet.

En mer renodlad travarras, utgående från det nordiska
kallblodet, kan sägas ha sitt huvudsakliga genetiska
ursprung från den norska uppfödningen. Skjutshästen,
en lättare kallblodstyp med påtaglig travarförmåga dom-inerade uppfödningen i Norge fram till mitten på 1800-talet. Norge, bland annat en stor exportör av kallblod till Sverige, påverkades dock av utvecklingen i jord- skogs- och militärbruket som krävde en tyngre häst. Lösningen i Norge blev en i praktiken uppdelning av en något tyngre typ, Dölen med D-märkning, och en lättare typ med T-beteckning. Den förste T-hingsten blev Kvikk II, född 1880, men den lättare travartypen var i praktiken redan etablerad sedan länge bland skjutshästuppfödarna.

I Sverige upphörde uppfödningen av en lättare typ i
praktiken helt ca 1860. Sedan kom en kort period av upp-
födning av lättare travartyp i dyningarna av totalisat-orns etablering sent 1920-tal och 1930-tal. Denna period blev dock kort och kallblodstravaren etableras som ras i Sverige (liksom i praktisk avel) först i mitten på 1960-talet. Finnhästen renodlas från början av 1900-talet.

Om vi tar oss friheten att generalisera och fokusera är det uppenbart att travsporten har sin bakgrund i människans eviga drift att tävla, visa upp sig och vara bäst. Detta för oss, och hästen som tävlingsindivid, enligt ovan tillbaka till forntid. Exakt när och hur olika former av travtävlingar blir mer spridda är svårare att fastlägga. Med tanke på Olaus Magnus beskrivningar, människors behov och drift att ständigt tävla och slädarnas befintlighet redan på 800-900-talet kan vi förmoda att kraftmätningar i trav mellan lanthästar utvecklades samtidigt med slädbruket generellt.

Travtävlingar i informella former har därför funnits i kanske 1000 år och då med den nordiska lanthästen mellan skaklarna och framför släden. Släden var också fordonetför de mer formella trav-tävlingar som tog form
i både Norgeoch Sverige under början av 1800-talet; senare i också i Finland. Kappkörningar med vagnar daterar sig med visshet till antiken, men då var det galopp som gällde.

En andra viktig rot för dagens popularitet och stora spridning hos den nordiska allmänheten kan hämtas från följande faktum. När behovet av fler och bättre hästar blev alltmer påtagligt under 1800-talets mitt framfördes från flera håll travtävlingar som ett viktigt medel för att utveckla den nordiska lanthästen.